frokenwesterlund

..vad jag kommer ha tråkigt utan dig. Okej, nej vänta, tänk positivt!

Hum.. Jag kommer ha mindre jättekul utan dig! Hrm, ja.

såhär såg det ut när alla väskor och kartong var uppburna på rummet. Rum 37 i Målargården. Fräscht och fint och bara mitt.

på nattygsbordet bunkrade jag upp med favoriter så första natten skulle kännas mindre hemsk och skräckinjagande. Men hey, det här har ju jag gjort förr! Klart det går bra! Citat från hela första veckan (gäller ALLA dekoratörer som bor på elevhem) : Ja det här blir nog bra.

från bron över österdalälven påväg in på noret. Hä het som så. Noret. Istället för stan. Centrum. Byn. Men jag gillar att säga byn ändå. Att vara lite tvärtförs är liksom lite min grej.

CATFIVE! Ja vill åsså va me, sa han. Hon. Den, det. Katten.

nedför backen ligger Siljan. Den är fin i augusti.

bredvid Siljan ligger en bänk. Den är också fin.

en del av mitt fönster. Jag har körsbär och skator utanför.

en annan del av Leksand. en annan del av mitt fönster. Känns precis som hemma. Skönt.

efter att jag skickat in min ansökan om att få komma på intervju kom det här brevet. Välkommen på intervju! stod det. Tack, skrattade jag.

efter att jag varit på intervju kom det här brevet. Välkommen till Leksands folkhögskola! stod det. Va nej vem jag på riktigt aaaaaaah vad läskigt?!?! grätpirradeskrattade jag.

innan jag skulle fara till Leksand kidnappade mina vänner mig och då var jag ungefär såhär nervös.

där kidnappningen slutade hittade jag de här fina människorna! Freddis gömmer sig bakom Petter, finaste Lina lyssnar nyfiket och Anna ledde mig till restaurangen där jag välte omkull bord och stolar och personal innan jag till slut fick sitta ner.

Emelie googlar nåt superviktigt (tex hur länge har Hemköp i Leksand öppet? Till 23.) på sin iFån, Petra undrar vad sjutton Emelie håller på med EGENTLIGEN, Marco och Emil för en djup telepatisk dialog om vad som ska tuggas på.

SEN fick jag en JÄTTESTOR låda med en MASSA goa grejer i! Toapappret var särskilt delikat!

Toppen! Klart och betalt, låst, släckt och larmat, alla armar och ben på mattan - NU KÖR VI!

Men misströsta icke! Har du (o)turen att hamna lite snett i livet och kanske testa på annat än saft och bulle på lördagskvällarna blir tillvaron mycket spännande! I bästa fall kan du bli skjuten på grund av en uppgörelse eller bli innebränd/uppbränd/sönderbränd av någon sjuk människa som slipper undan lagen på grund av bristande bevis.

Hurraaa!

NU förstår jag varför folk väljer att lämna mitt kära Avesta. Och NU känns mina spöken i rummet i Leksand inte så tokiga längre. Det här är sjukt och jag avskyr varje del av det. (Det är inte min mening att göra någon upprörd, jag tar detta på fullaste allvar, men situationen är så sjuk att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.)

Igår kväll var jag tvungen att akut åka till han den dära, han jag gillar, för jag stod inte ut med tanken att han ska ligga ensam där och jag ska ligga ensam här. När man kan ligga bredvid, på, omkring varandra. Så jag for. Och sov. Sista.

Och när jag kom hem stack jag illa kvickt till min Hedemorafamilj med cykeln där bak för lite sista gänghäng och bäbissniff. Tårarna kröp fram i takt med mörkret och då tyckte jag att det kunde vara dags att tänka på refrängen. Så jag for. Hem. Igen. Till världens värsta ensamhet. Nu är det tufft på riktigt. Och jag är 24 år gammal. Hur sjutton klarade jag av det här när jag var 16?

Det kommer bli bra. Det är klart det kommer bli! Men just nu vill jag bara krypa under täcket och liksom aldrig mer komma fram.

"Tur i spel - otur i kärlek. Där satt den. 
Jag var på en fest förra veckan, med en massa trevliga människor. Mitt sällskap och jag var försenade pga jobb och hår som desperat behövde plattas ut. I samma sekund vi kliver in genom dörren får jag höra att de som var i tid hade pratat om mig. Jag ser mig förskräckt omkring och tänker : Okej.. ? Det var inget otrevligt de sagt utan de hade bara konstaterat att jag har en jävla otur när det kommer till det där med kärlek. Men däremot drar jag hem en 25-50 kronor på Triss då och då, så talesättet stämmer nog. 
Men jag har inte gett upp hoppet ty enligt ett annat kärt talesätt är det det sista som lämnar en. Det finns någon därute som väntar på mig. Någon som ser på mig en söndagsmorgon nyvaken, med håret på ända och med en andedräkt som skulle dräpa en komodovaran men som ändå bara skulle le, känna sig lyckligast i världen och ge mig en puss på pannan. ( Han vill nog inte ta några onödiga risker. ) 
Och tills han behagar snubbla över mig har jag otroliga vänner som ger mig allt. Både nära och mindre nära."

I själva verket var det så att jag snubblade över honom men han var inte sen att snubbla tillbaka och det bubblar i hjärttrakten när han pussar mig. Och när han gör det en torsdagsmorgon med sin alldeles egen underbart äckelgoda drakandedräkt pussar jag tillbaka och känner mig lycklig.

Grattis F-Jo till din fina student!

Vila i ro, Mormor U. Mitt finaste minne av dig är den gången vi fikade på balkongen och jag fick ett skrattanfall tack vare ditt särpräglade dalmål, du var så söt.

(Duschcremer, en litn påskpeng, en tavla som egentligen från tidernas begynnelse faktiskt är min och matlåda. Så. Nu ljuger jag inte mer.)

Visualisera detta!

Jag står i hallen, påklädd, påpälsad och påpackad allt ovanstående. Jag har klämt ner mina fötter i skorna som verkar ha krympt två storlekar sen morgonen? Jag tycker om min mamma, jag älskar min mamma. Innan jag går säger jag 'puss puss!' Men ack, jag hann öppna dörren till trappuppgången medan dessa ord yttrades. Och samtidigt som jag vänder kroppen utåt för att gå med läpparna fortfarande lätt putande efter 'puss puss!'et stirrar jag ner på en kille.

En snygg en. Eller ja. Han var ju inte ful.

Men jag räddar situationen ganska snyggt med att ropa 'hejdå mamma!' innan jag går. Joråsåatte.

typ sådär mycket skrattade jag då. inombords.

Men nu har jag bestämt mig.

Jävlar vilket modelejon jag är!

Så jag ringde mamma. Tänk vad såna är bra att ha.

En av mina bästa vänners mormor har gått bort och det är en stor sorg. Men hon var sjuk och hade ont så att hon slipper våndas är ändå en stor konstig lycka mitt i allt. (Lycka. Igen. Really?)

Blommor till begravningen är redan beställda och det är inte jag som kommer att få äran att göra i ordning dem.

Den sorgen är nästan större. Men gjort är gjort och hjortar kan inte ångra sig, det här är inte ett beslut för mig att påverka.

Däremot hoppas jag med varje fiber av min kropp och jag ber till den gud jag inte tror på att de, mina vänner, min familj, inte ska bli besvikna.

Är detta själviskt och egoistiskt? Jag vet inte. Men det är så jag känner och det är så det känns som att det verkar.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

I samma stund som jag satte sista punkten får jag ett sms från storasyster i familjen.

De vill att jag ska hjälpa dem med blommorna. Lycka.

Och jag har ingen aning om varför.

Jag har alltid varit en vintertjej, jag älskar när snön faller både första, andra och trettonde gången. Jag är fortfarande löjligt förtjust i regn. Men på sista tiden har jag även börjat gilla solen ganska rejält och när det sist snöade blev jag uppriktigt ledsen. Men.. solen. JAG?! Jag gillar ju inte alls när det är varmt! Fast plötsligt så gör jag kanske det ändå för ibland hittar jag mig själv på balkongen. I solen. I bikini. I april. Leendes.

Så jag tror att det är därför. Solen och värmen gör mig lycklig. Och jobb. Jobb gillar jag. Idag var jag nära att börja gråta av välbehag inför en kund för att det spratt så i kroppen på mig.

Vad svamlar jag om?!? Lycka är ett tillstånd, inte ett mål. När jag insåg det blev jag lyckligare. Tack Hanna Hellqvist!

Ikväll har jag bakat ( därav rubriken ) tekakor.