frokenwesterlund

Farmor har haft hjärtinfarkt.

Michaela har fått en son.

Jag har varit trött.

Mathilda har fått en dotter.

Min allra bästa vän Ullis har förlovat sig med sin Fredrik och jag var/blev/är så lycklig för deras skull.

Jag har jobbat.

Sängen är såld och en ny kommer på fredag.

Jag har köpt julklappar.

Lars, åh vackra Lars, har spelat för mig i all sin gudomlighet och mänsklighet. Ja han tappade bort texten denna gång med, men det gör inget för alla som var där älskar honom och hans ord och vi log och gav honom en klapp på axeln och sa "Hä gönt nå Lasse.. Spela nästa låt nu rå." Naturligtvis klappade vi honom inte på axeln samtidigt, 4700 personers händer kan nog tynga ner en ganska rejält.

"Att spela för så här mycket folk är som att sätta sig i cockpit och komma på att man är rädd för att flyga"

Ungefär så har det varit för mig med bloggen (eller "bloggjäveln" som den har hetat under en månad och lite till). Orden har funnits men fastnat på fingertopparna så till den milda grad att jag funderat på att göra om detta till en mikroblogg istället. Och varför inte? Mer än så behövs egentligen inte. Ju.

Nu har jag en gran att pynta och adventsljus att tända½! (Jag gillar den där och-en-halv-symbolen skarpt! Den brukar kunna slinka med vid utropstecken och det ser så roligt ut så jag låter den sitta kvar.)