frokenwesterlund

Jag mår som en gravid människa. Jag har humörsvängningar som jag vet inte vad, och det är inte så himla trevligt - varken för mig eller min omgivning.
Imorse kom jag till jobbet och det kändes okej. Håkan gick för att låsa upp dörren och jag gick med till kassan. Han kramar mig om axlarna och frågar hur jag mår. Då svarar jag inget, men gråter lite så att han inte ser.
Någon timme senare hör jag Lasse och en ny låt på radion och jag mår som en drottning!
Jag får en liten kick som håller mig uppe nån timme, men sen dyker jag snabbare än en rysk ubåt. Taggarna utåt. Passarej.
Det trötta/slitna/irriterade humöret fortsätter. På hemvägen ser jag en bil i en korsning som väntar på att åka ut.
Jag tycker mig känna igen den gråa Audin, men eftersom jag blir BlindElin när jag inte har glasögonen på mig och behöver se mer än 10 meter framåt så kan jag inte vara säker. Men när bilen äntligen får köra ut tutar det till och jag ser nån vinka och, mycket riktigt, det var älskade Pia-och-Kents-Audi! 
Jag har fortfarande ett stort leende på läpparna och det går lite lättare att andas.

/ Fröken Westerlund