om
man tänker något flera gånger och får bita sig i tungan för att inte säga det av någon anledning borde man säga det ändå nån gång när stunden är rätt? eller fel? eller bara är?
sista
fast ändå inte. Jag kommer ju faktiskt hem igen. Det är bara det att det är sista kvällen innan jag flyttar och då får man nog kanske kalla det sista?
Igår kväll var jag tvungen att akut åka till han den dära, han jag gillar, för jag stod inte ut med tanken att han ska ligga ensam där och jag ska ligga ensam här. När man kan ligga bredvid, på, omkring varandra. Så jag for. Och sov. Sista.
Och när jag kom hem stack jag illa kvickt till min Hedemorafamilj med cykeln där bak för lite sista gänghäng och bäbissniff. Tårarna kröp fram i takt med mörkret och då tyckte jag att det kunde vara dags att tänka på refrängen. Så jag for. Hem. Igen. Till världens värsta ensamhet. Nu är det tufft på riktigt. Och jag är 24 år gammal. Hur sjutton klarade jag av det här när jag var 16?
Det kommer bli bra. Det är klart det kommer bli! Men just nu vill jag bara krypa under täcket och liksom aldrig mer komma fram.
det finns en kille jag tycker om mer och mer för var dag som går
Den 16 mars 2009 bloggade jag. Då skrev jag bland annat såhär:
"Tur i spel - otur i kärlek. Där satt den.
Jag var på en fest förra veckan, med en massa trevliga människor. Mitt sällskap och jag var försenade pga jobb och hår som desperat behövde plattas ut. I samma sekund vi kliver in genom dörren får jag höra att de som var i tid hade pratat om mig. Jag ser mig förskräckt omkring och tänker : Okej.. ? Det var inget otrevligt de sagt utan de hade bara konstaterat att jag har en jävla otur när det kommer till det där med kärlek. Men däremot drar jag hem en 25-50 kronor på Triss då och då, så talesättet stämmer nog.
Men jag har inte gett upp hoppet ty enligt ett annat kärt talesätt är det det sista som lämnar en. Det finns någon därute som väntar på mig. Någon som ser på mig en söndagsmorgon nyvaken, med håret på ända och med en andedräkt som skulle dräpa en komodovaran men som ändå bara skulle le, känna sig lyckligast i världen och ge mig en puss på pannan. ( Han vill nog inte ta några onödiga risker. )
Och tills han behagar snubbla över mig har jag otroliga vänner som ger mig allt. Både nära och mindre nära."
Jag var på en fest förra veckan, med en massa trevliga människor. Mitt sällskap och jag var försenade pga jobb och hår som desperat behövde plattas ut. I samma sekund vi kliver in genom dörren får jag höra att de som var i tid hade pratat om mig. Jag ser mig förskräckt omkring och tänker : Okej.. ? Det var inget otrevligt de sagt utan de hade bara konstaterat att jag har en jävla otur när det kommer till det där med kärlek. Men däremot drar jag hem en 25-50 kronor på Triss då och då, så talesättet stämmer nog.
Men jag har inte gett upp hoppet ty enligt ett annat kärt talesätt är det det sista som lämnar en. Det finns någon därute som väntar på mig. Någon som ser på mig en söndagsmorgon nyvaken, med håret på ända och med en andedräkt som skulle dräpa en komodovaran men som ändå bara skulle le, känna sig lyckligast i världen och ge mig en puss på pannan. ( Han vill nog inte ta några onödiga risker. )
Och tills han behagar snubbla över mig har jag otroliga vänner som ger mig allt. Både nära och mindre nära."
I själva verket var det så att jag snubblade över honom men han var inte sen att snubbla tillbaka och det bubblar i hjärttrakten när han pussar mig. Och när han gör det en torsdagsmorgon med sin alldeles egen underbart äckelgoda drakandedräkt pussar jag tillbaka och känner mig lycklig.
