frokenwesterlund

Runt omkring mig hörde jag ett tyst hån och outtalade gliringar. 'Vad tänker hon med, dumma flicka.. Klackskor på biblioteket!? Jag har då aldrig varit med om maken!' 'Sssschhhh!' 'Ska hon hålla på sådär så går jag..'

Men den unga, ganska snygga, killen i mössa sneglade bara åt mitt håll och jag lovar att han tänkte '.. coolt. Hon vågar gå med klackar på bibblan.' (Antagligen var det ingen som tänkte det minsta på mina klackbeklädda fötter men det blir så mycket roligare om man låtsas det) Så hans beundrande tankar räddade dagen och jag klapprade vidare till utlåningsdisken med Erlend Loe & Janet Evanovich tryggt under armen.

Min granne tvärsöver (snygg-grannen) är ute på balkongen och pysslar med något. VAD GÖR HAN?! Det ser ut som att han har spänt upp en målarduk men han står så tokigt böjd (han är ju väldigt lång förstår ni) över den så jag vill inte riktigt tro att han målar. Solen ligger på på mina fönster, så jag tror att han inte ser mig.

Balkongdörren står öppen, lite på glänt, och släpper in höstens kyliga kvällsluft. Då är det extra skönt att krypa ner under mina 2 täcken och stöka runt med alla 4 kuddarna, huttra till och sen knoppa.

Av någon knepig anledning hade jag ställt klockan på 0600 och detta ENBART för att få tvätta min smutstvätt i husets tvättstuga i lugn och ro. Jag vet, jag vet - jag är inte riktigt riktig. Nånstans.

Men med dagens fullspäckade schema hade fröken Westerlund inget val, a girl's gotta do what a girl's gotta do liksom.. Det som är så himla viktigt att hinna med idag är att tvätta, låta tvätten torka, diska, välja ut kläder som ska packas i en resväska, gå till mami med matlåda samt leka personlig bank åt densamme, äta lunch, packa det sista, få skjuts av bror till tåget som avgår 12:40 från AvestaKrylbo.

Jag kommer utan tvivel att hinna, men sen är jag ju rätt duktigt förutseende med som kliver upp I OTTAN OCH JAG ÄR INTE ETT DUGG BITTER! DET VAR RIKTIGT SKÖÖÖÖNT ATT TASSA UPP FRÅN EN SOVVARM SÄNG OCH NER I EN KALL KÄLLARE MED ETT BERG AV TVÄTT. JAJAMENSAN!

Jag nös alldeles nyss förresten. Med träningsvärk i magen. Det var lagom skönt det med.

Lilla busfröet William har hållit mig på helspänn under eftermiddagen. Jag har agerat barnflicka på golvnivå, det blir liksom lite lättare att fånga honom när han kryper iväg alternativt slänger med kroppen som om den vore en bumerang.

Mamma Sara fick hålla ställningarna då och då så jag fick lite utrymme att andas och ta igen mig. Lille herr William var görtrött utan någon som helst lust att sova vid ett tillfälle och DÅ var jag inte ett dugg avundsjuk på Sara - det var bara att lämna över WilleVilding och säga : "här! få honom att somna du!" (Jag gjorde givetvis ett försök innan jag helhjärtat gav upp)

Just nu saknar jag en hel del folk - gamla klasskamrater, Ullis, Emelie och mysiga personer i allmänhet. Jag lider av kronisk galopperande närhetsbrist, det är därför jag ibland kommer lite närmre än vad vissa anser är bekvämt. Men det tar jag inget extra för..

Höstmörkret börjar sänka sig och jag gillar't. Jag har blivit en ljus-tjej, så jag tänder ljusen i mina fina små ljuslyktor (de som jag fick i julklapp av mamma för två år sedan som jag packade upp häromveckan) som står huller om buller på fönsterbrädan och på bordet står ett doftljus från Klockargårdens som sprider en ljuvlig doft av nybakad kladdkaka.

Sommaren 2010 skulle jag kunna summera med orden vacker, rolig och alldeles underbar, så jag tror jag gör det.

Sommaren 2010 var för mig vacker, rolig och alldeles underbar. Låt nu hösten göra sitt och bli så charmig och färgsprakande som bara hösten kan vara så är du välkommen igen sommaren 2011.